Tillbaka till ruta 1

Det gick ju rätt åt pipsvängen.

Domen kom när han sa att han inte vill ha barn.

Krasch.

Jag hade inte hunnit bli kär, men jag hade hunnit börja drömma. Det var egendomligt hårt att släppa taget om den drömmen.
Men nu är det så att han är tillräckligt bra att hålla fast vid som vän. Han är trots allt väldigt stöttande i inseminationsfrågan, och vill tom gärna åka med till Danmark med mig. Så vi behåller kontakten och utvecklar en vänskap istället. Det är inte fy skam det heller.

Och lite skönt är det att kunna återvända till ursprungsplanen. Har ägglossning idag, men låter det vara. Får se om det blir nästa månad, för nu kommer snart flytten. Men jag försöker lugna ner mig, finna en bra plats med mig själv istället. Tror det gynnar både kropp och knopp.

Min kropp from hell

Jag är så trött på min kropp. Den har varit full av besvikelser det senaste året, med allergi, misslyckade inseminationer och en massa annat jag inte vill gå in på detaljer med.

Men det är så mycket som går bra i mitt liv, så när kroppen går emot mig blir jag så ledsen. Det borde ju vara den som följer med mig...

Nya tider, nya mål

Nu har jag inte skrivit på länge, och det är väl lite för att jag själv inte vet vad som händer...

Det var ett stort beslut att ta i somras, att jag skulle börja med inseminationerna. Men ett beslut jag var väldigt nöjd med, och jag kände att jag hittat rätt inriktning.

I ett svagt ögonblick registrerade jag mig på en dejtingsida strax efter jul. Ångrade mig ganska omgående, för det är verkligen inte en billig historia det där. Och vad var jag ute efter egentligen?

När jag som minst anar det stormar han in i mitt liv. Och det är verkligen en storm. Att gå ifrån en ganska säker framtidsutsikt vet jag nu inte riktigt vad som kommer att hända i framtiden. Jag har inte längre kontroll över situationen och det gör mig orolig och nervös. Ja, jag kan alltid gå tillbaka till inseminationerna, men i dagsläget är det inte det jag vill.

Jag gillar inte hur jag blir i detta läget... Får värsta bekräftelsebehovet, en minsta motgång blåses upp till 100 gånger större, och jag tappar fokus. Dessutom blir jag väldigt disträ! Inget som hjälper på jobbet direkt.

Och om han inte vill så har allt detta varit i onödan. Fast just nu verkar han ju vilja ;) Och jag blir varm i hjärtat av det. Så lätt det är att glömma alla frågetecken då...

En dålig dag idag

Den känslomässiga bergochdalbanan är inte över bara för att jag har en paus.

Jag står inför ett ganska stort val. Det finns en enkel väg, och en svår. Den lätta är att fortsätta med inseminationerna och klara mig själv, så som tanken var från början. När jag igen är den som står för valen, för varat och icke-varat. Det enda jag inte kan råda över är om inseminationen lyckas eller inte, men den biten kan jag både förstå och bearbeta.

Den svåra vägen är den som kan ge mig mest lycka, men också mest sorg. Och det är att fortsätta med killen. Jag har redan känt mig jätteglad och jätteledsen när det kommer till honom. Jätteglad när det känts som att det är det enda rätta, och det kändes fullt naturligt att lägga dk på hyllan. Jätteledsen när jag insett hur många känslor jag investerat och inte fått samma bemötande i retur. Den smällen kom idag.

Det är inte så att det inte finns en chans för oss. Han vill mer än gärna fortsätta träffa mig. Men känslorna finns inte där än. Så risken för att han en dag kommer och säger att vi bara ska vara vänner är överhängande. Och vågar jag utsätta mig själv för det? Har inte jag varit med om nog i höst?

Jag ger mig alltid in i saker helhjärtat. Om det så är nåt på jobb eller kärlekslivet. Det är tufft när man inte får samma respons... Och säger jag var jag gjort i höst kommer han springa iväg som en gasell med eld i baken.

Jag är så trött. Tårarna föll av en outgrundlig anledning. Jag är inte kär än. Men jag tyckte jävligt synd om mig själv. Kunde inte sluta på nån timme. Men jag tror man får lov att ha sådana dagar ibland. Då allt känns som det skiter sig. Att jag kommer vara ensam resten av mitt liv, med vare sig man, barn eller katt (allergi aaargh). Det känns ju verkligen inspirerande. Not.


Over and out.

This year, so far...

2012 har börjat bra. Haft en del att göra på jobb, men då går dagarna fort i alla fall. Och det bästa av allt, imorgon påbörjas en efterlängtad SEMESTER! 10 dagar av sovmorgon och mys.

På måndag hade jag tänkt ta blodprov för att se om sköldkörtelsvärdena förändrats. Jag hoppas på att kunna trycka på lite för att få äta levaxin.

Och så är det dejt på lördag. Mycket spännande! Tänk om TÄNK OM jag slipper åka till Danmark igen...! Det vore så välkommet. Han verkar så fin, och jag hoppas verkligen det kan bli nåt riktigt bra. Visst är det lite hårt att lägga inseminationerna på hyllan, men jag mår bra just nu. Den där pausen var så väldigt skön. Och är man dessutom lite förtjust i en grabb så mår man liksom extra bra. Ekonomin hade inte riktigt tillåtit en insem denna månaden ändå ;)
Det var längesen jag var riktigt kär. Jag tackar och bockar om sådana känslor vill infinna sig igen. Och jag hoppas verkligen han känner detsamma!