Gott Nytt År - nya utmaningar 2012

Idag är det den sista dagen på 2011 och det har varit ett händelserikt år i mitt liv. Fick en ny tjänst på jobb som gav mig ny energi och en återfunnen glädje att gå dit varje dag. Det var också mycket det som gjorde att jag beslutade mig för att försöka bli mamma.

Tyvärr har det inte gått lika smidigt som jag hoppats. Tre inseminationer, som alla misslyckats, har jag nu i ryggen och det är svårt att veta hur jag ska hantera det. Helst ser jag det som att jag börjar om från början detta nya år, men samtidigt vet jag att de tre försöken räknas och att jag nu är oförklarligt barnlös. Men hoppet finns ännu.

Samtidigt äntrar jag 2012 med ett stort frågetecken. En viss person har åter dykt upp i mitt liv, på ett ganska märkligt sätt, och jag undrar om det inte är ödet. Det var så otippat att man inte kan se bort från det.
Jag inser att om jag går vidare med honom så måste jag lägga bebisverkstaden på hyllan ett tag, och det är inte ett lätt beslut. Men samtidigt är det ju drömmen att träffa en man och skaffa barn med honom, istället för på egen hand. Däremot kommer jag vara brutalt ärlig med honom, och han kommer snart att få veta vad jag gjort i höst. Det blir nog det avgörande draget om jag fortsätter på egen hand eller med honom. Men jag är glad att jag träffat på honom igen, det är väldigt spännande!

Mer som jag vill ska hända i 2012:

- först och främst ett stort fett PLUS
- kattallergin försvinner (ja jag vet att detta är rent önsketänkande, men iaf att den håller sig på nivån som den gör nu så jag fortfarande kan ha katten i sängen om nätterna)
- flytten går bra och att jag inte ångrar att jag lämnar min mysiga (men för lilla) lägenhet
- att jobbet håller sig lika roligt som det är nu, och att min chef inte byter jobb (är väldigt betryggande att ha en chef som är förstående och låter mig åka till Dk när jag behöver)
- att alla mina fantastiska vänner och familj får må bra!



GOTT NYTT ÅR!!!

Tryggheten som bortblåst?

Jag har alltid tänkt att folk överdriver.
Igår kom min kollega med en omlindad hand. Jag frågade givetvis vad som hänt. Utan att dra igenom hela historien så är min kollega ute på juldagen och festar. En i sällskapet hade blivit utkastad så hon går fram till vakten och frågar vad som hänt. Han tar då tag i hennes arm så hårt att hon har ett blåmärke 10x10 cm på insidan av överarmen. Han säger åt henne att hon inte har med det att göra och puttar sedan henne så att hon trillar och landar på handen och slår bakhuvudet i marken. Hon var kanske gåpåig när hon frågade men det spelar ingen roll, han får inte ta i så hårt för att få bort henne. Handen hade idag svullnat till dubbel storlek. Hon har självklart polisanmält händelsen och polisen lät föga förvånade när hon ringde.

Jag har alltid känt att vakter ska vara en del i tryggheten när man ute. Nu har jag bytt åsikt. Han bad inte ens om ursäkt. Jag hoppas verkligen polisen får fatt i honom, de har redan bett utestället om övervakningsfilm. Men varför denna krigsanda bland väktarna idag?


På tal om nåt helt annat:
Min danska läkare tyckte inte 4,4 tsh var nåt märkvärdigt. Jaja vi får se vad nästa blodprov påvisar. Men man blir ju lite matt. Jag vill bli gravid och jag vill ha de bästa förutsättningarna för det.

Provsvar och Jul!

Idag fick jag ett samtal från min läkare på vårdcentralen. Mitt tsh ligger på 4,4. Läkaren tyckte det var inom normala gränser, kanske i överkant, men jag påpekade då att jag förstått att man ska vara under 2,0 för att ha optimala graviditetschanser. Detta visste hon inget om och bad mig kontakta gyn för att prata med dem om värdet. Men hon är väldigt öppen för nya saker så hon skulle själv också prata med sina läkarkollegor om det. Jag ska i vilket fall som helst testa på nytt i mitten av januari.

Man blir ju lite sådär när man läser om förhöjda värden. Att bara ett något högre värde än 2,0 kan ge problem att bli gravid, samt öka risken för missfall. Så om man lyckats bli gravid, så kanske man inte ens kan behålla barnet. Ju mer jag läser på, ju mer inser jag att jag måste kräva behandling.

Nu blir det förmodligen en längre paus innan jag inseminerar igen. Tradigt, men det känns bättre att vänta och veta att chanserna ökar än att inseminera i blindo.



MEN!! Det är jul! Imorgon väntar festligheter med underbara familjen. Ska bli så skönt att få slappa och mysa med dem. God Jul kära läsare!

Är man gammal när läkaren är yngre än en själv?

Ja idag var det så dags för att träffa läkaren på vårdcentralen för att försöka få dem till att ta lite prover. Var ju främst ute efter TSH- (sköldkörteln) och prolaktintest. Har aldrig träffat denna läkaren förut, och det var ju sådär kul när en ung tjej möter mig. Men samtidigt får man tänka till lite, förmodligen är hon mycket öppnare än en gammal-som-gatan-läkare.

Jag pladdrade på som vanligt och nervositeten var nog ganska tydlig. Såklart tar läkaren det som att jag sabbar mina egna chanser genom oro. Sånt blir jag bara tjurig för, för det kanske gällde första gången, men de andra två gångerna måste jag säga att jag var betydligt mer avslappnad.

Nåja, sköldkörtelprovet får jag igenom ganska enkelt. Har ju varit lite trött och så också. Prolaktintestet får jag inte igenom alls. Hon går förvisso och rådgör med en annan läkare, men jag är "för frisk". Men tänk om jag inte är det?? Frustration såklart! Men jag tar det jag får. Diabetes kollar de också. Kunde de inte ta prolaktin istället? Frustration igen.

Jaja ett steg i rätt riktning iaf. Detta avgör om det blir försök i januari eller inte.

Tårar och godisplanering

Igår varvade jag Svenska Hjältar-galan med Musikhjälpen. Jag blir så varm i hjärtat av dessa eldsjälar och såklart rann tårarna, blödig som man är... Om jag nu skulle bli gravid så finns det nog stora risker att jag kommer gråta minst en gång om dagen hihi!

Donera gärna till Musikhjälpen: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3946&artikel=4862937 (håller på tom imorgon kl 18)

Sen ska jag stå för godistillverkningen för julfirandet... Jag tycker det är väldigt roligt, men det blir nog en hel del eftersom det ska räcka till 10 vuxna. Så vad sägs om 3 sorters fudge, bounty, mozartkulor och nåt i stil med toffifee? (hur stavas det där egentligen??) Och så knäck såklart. Imorgon börjas det, och ska passa på att tina frysen under tiden.

En ganska ointressant helg dvs. Men en massa mys till mig! Och granen står klädd och luktar så där ljuvligt... Julafton är trots allt om en (!) vecka!

Ett steg närmre

Blev väl bemött av gynekologen jag träffade idag. Han gjorde mer än det han hade behövt och för det är jag väldigt tacksam. Nu var jag förvisso ute efter att få lämna lite blod också, för att mäta hormonhalter, men då blev jag hänvisad till min husläkare. Upp till kamp tänkte jag!

Men döm av min förvåning när jag fick en tid dit inom en vecka...! Nu återstår övertalning där, men det känns jätteskönt att slippa kämpa för att komma dit.


Nu värmer jag mitt hjärta genom att titta på dokumentären Delfinpojken. Dessa fantastiska djur som är så helande. Denna dokumentär gör att jag sitter med ett stort leende på läpparna och blir så glad att denna pojke som någon gjorde så illa blir en helt ny människa med hjälp av delfinerna.
Om du missat den finns den under Dox på SVT Play.

När vardagen hälsar på

Nu har jag snart genomgått första menscykeln utan insemination. Och det blir ytterligare en till efteråt. Det har varit lite utav en befrielse att låta kroppen och knoppen vila lite.

Istället väljer jag att beställa Tomas Tranströmers Samlade dikter 1954-1996. Har under eftermiddagen följt delar av Nobelceremonin och blir så imponerad av dessa människor som gör så gott för mänskligheten (visste ni att 2010:s nobelprisvinnare Robert Edwards var en pionjär inom IVF?).

Tidigare idag var jag på utflykt i Trelleborg. Vi skulle egentligen ha gått på julmarknad i Jakriborg men pallade inte trängas med en massa folk i denna halvstorm som pågår. Först en runda förbi Borgeby Kryddgård för att fylla på kryddförrådet och handla mumsigt te, och sen ner till Agdas Countryshop för att fynda pynt. Hittade dessutom finfina skålar som passar till mina nya tallrikar som är på väg från Paris! Skåne är ju dessutom så vackert i detta midvinterljus...

Det är skönt när livet återgår lite till det normala... Att sluta leva i omgångar om två veckor. Jag ska njuta denna jul, och se fram emot 2012. Förhoppningsvis är det mitt år!

Den ofrivillige gynekologen

Dagarna rullar på i vanlig ordning och jag försöker hänga med. Fick en märklig ägglossning förra veckan, 5 dagar för tidigt. Men nu verkar jag vara tillbaka i en ganska normal menscykel, så förhoppningsvis är det något positivt. De har varit väldigt långa dessförinnan.

Om en vecka har jag tid till gyn här på sjukhuset. Då ska jag berätta lite om mina tankar och funderingar kring tester för att kolla hormonnivåer och annat sådant. Jag hoppas inte bli allt för avblåst... Det skrämmer mig att flertalet gynekologer i Sverige inte vill hjälpa oss singlar. Infertilitet är väl inte reserverat för de i par? Även om jag inte ville skaffa barn så är det väl i deras intresse att min kropp fungerar?

Det är nästan som att säga till någon med synfel att tyvärr kan vi inte hjälpa dig för det är bara ditt ena öga det är fel på. Det känns nästan diskriminerande... Och jag kommer vara så otroligt nervös, de vet inte att jag är singel. Men jag ser denna läkartid som min chans att få hjälp i min hemstad. Annars måste jag söka mig vidare och det tar både för mycket tid och för mycket energi.

Jag önskar att Sverige tar ett steg framåt. Ser bort från Kristdemokraternas löjliga normer och låter annorlunda familjekonstellationer ta plats i landet. Vi är inte farliga, vi vill bara skapa en familj på vårt sätt.

Och det är egentligen mest ett blodprov jag önskar mig. Det är väl inte för mycket begärt?

Frustration

Ibland vill man bara dra täcket över huvudet och gömma sig i en månad.

Fast det är så mycket som är bra i livet så kan ett par småsaker dra ner alla bra känslor. Om man nu kan kalla barnlöshet och killtvivel småsaker dvs.

Varför kan inte allt bara lösa sig?

Så lyxigt det hade varit. Att få lulla rundor och bara känna att allt faller på plats. Men nej, när en sak löst sig så får man två nya problem. Ett steg fram och två steg bakåt.

Ja nu är jag en bitterfitta. Bara för att jag kan och jag vill.

(menegentligenärjagtacksamförsåmycketfintsomvännerochfamiljochjulochtillochmedregnetmotmittfönster)

Musik i mitt hjärta

Ibland kommer det ut låtar som beskriver det man känner perfekt. Och de går rakt in i hjärtat. Jag kan lyssna på dessa låtar och känna tårarna rulla. Jag har dessutom haft turen att höra vissa av dem live. En speciell låt har gjort väldigt mycket för mig, lyft mig i tider då det varit extra jobbigt.

What if av och med Cookies N Beans:

When time goes by in a disarray
And thoughts collide every step of the way
It’s hard to stand your ground again
When you feel you’re being betrayed

You need someone that can point the way
To lead you past all the shades of grey
To show you where you need to be
The means to save the day

Ohh-oh, I don’t know how it feels to always wanna run
And I don’t know what it means to be dying just to live

What if you were left with a stone cold heart?
And you were all alone, just fallin’ apart?
Would you rise again? Would you rise again?
What if hope was lost for a hundred days?
And you feel your life was just slippin’ away?
Would you rise again? Would you rise again?
What if?

plus minus noll

Att deppa och vara glad på samma gång:

Lycka är att bära en liten pojke på några månader i så många timmar att det sen gör ont i armen när man skriver sin blogg. Att känna hans tyngd när han sover totalt avslappnad i ens armar. Att lukta på hans huvud när han är sådär sov-varm.
Jag är lyckligt lottad som har vänner som lånar ut sina bebisar till mig ibland. Hoppas bebishormonerna väcks till liv ordentligt.

Ännu en väninna annonserade sin graviditet idag. Det är två på två dagar.

Och det är väl självklart att en man kommer klampandes in i min lilla bubbla när jag inte letar efter någon. Och det är väl självklart att han är min typ. Och det är väl självklart att jag snabbt hittar känslor. Och det är väl självklart att han inte är ute efter samma sak som jag.

Han vet vad jag gör, han vet varför jag åker till Danmark. Jag uttalade snabbt att jag inte vill ha ett förhållande just nu. Det vill jag ju inte heller. Så vi pratar om livet, om hur vi vill ha det, och hur vi vill att framtiden ska se ut. Då kommer det. Leendet när jag ser att han är där. Pirret i magen. Kanske endast önsketänkande men förmodligen inte.

Han uttalade också snabbt att han inte är redo för att träffa någon nu, att han vill vara singel och göra saker han vill. Det var då vi både blev bekväma med varandra. Men det var då jag gjorde misstaget att låta känslorna växa.

Ge mig styrka att inte falla. Jag orkar inte med två besvikelser i mitt liv.

Skenet bedrar

Då har ytterligare en i min bekantskapskrets blivit gravid. Nu är jag snart kvar som den enda utan barn. Det är verkligen bitterljuvt, för jag är så glad för deras skull men det gör ont i hjärtat av ren och skär avundsjuka.

Det är just i stunden som man får reda på det som det känns som värst. Just då när man ska verka som gladast. Man blir rätt bra på skådespeleri när man är på denna bebisresan... Min reaktion blir verkligen märklig, i stil med "ni måste skoja med mig" för det känns nästan lite overkligt. Att just ALLA blir gravida.

När avundsjukan har lagt sig någon dag senare är jag enbart glad för deras skull. Det är ju ändå inte min bebis hon bär på. Och när bebisen väl kommer så är det bara positiva tankar. Mina vänner vet hur mycket jag avgudar barn och är känd i kretsen som the baby whisperer... Och jag tar väldigt gärna mig an de små, de får dock stå ut med en massa gos. Men nu vill jag faktiskt ha en egen, och nu vill jag faktiskt vara nästa person som säger att jag är gravid. Så om ni där ute bara vill lugna ner er lite på babyfronten. Ok?

Pauspanik & julefrid

Det är första advent på söndag och julkänslorna börjar infinna sig. Nu är det paus i inseminationsförsöken fram till efter årsskiftet. Lite jobbigt är det att hoppa över en, eventuellt två ägglossningar, men jag tror det är bra för mig och min kropp att få lite vila. Även om det känns panikartat ibland... Tänk om detta var ägglossningen då "det" skulle hänt? Men man måste tillåta sig att slappna av och leva lite. Och för att vara helt ärlig så ska det bli skönt att räkna dagar.

Jag ska njuta av sista julen i denna lägenheten, då jag flyttar till en större lägenhet i april. Med ett rum för en bebis om det vill sig. Jag kommer dock sakna min lägenhet jag har idag, trots dess brister. Jag har fixat och donat så den ser ut precis så som jag vill ha det. Men min nya lägenhet kommer att präglas av mig även om den inte är i lika stort renoveringsbehov. Jag ser fram emot att slippa insynen från de andra grannarna och att slippa bo på tredje våningen utan hiss, och att kunna ha tvättmaskin uppe i lägenheten!

Imorgon är det den obligatoriska torsdagsmyslunchen med mina fina kollegor. Är jag väldigt knasig som tänker på vad jag ska äta redan nu??

Falska positiva tester

Jag måste slå något rekord i detta. Förra gången fick jag ett "positivt" Clearblue-test. Denna gången lyckades jag få ett tydligt streck på ett DocMorris-test (detta var dock efter avläsningstiden så jag får väl skylla mig själv) och ett tunt tunt streck på ett test från Testlagret. Helt otroligt, jag kan inte lita på något!

Hoppet lever flera dagar efter negativt besked. Kanske jag blir en av de som plussar först efter blödning? Såklart är det inte så. Till slut måste jag se bort från det sista hopp jag har och inse hur läget är. Dvs samma läge som innan inseminationen.

Nu blir det en inseminationspaus över jul och nästa gång blir eventuellt i början av januari. Ska bli skönt att slippa detta 14-dagarsliv jag lever just nu. 14 dagar till nästa ägglossning (eller ja snarare 19 dagar tydligen), och sen 14 dagar till testdagen. Och sen om igen och igen.

Är lite mer uppgiven denna gången än de föregående försöken. Jag skulle ju ha lyckats nu. Men mailade läkaren och vi kör på ostimulerat en gång till och det tycker jag känns väldigt skönt. Hormoner och jag går nog inget vidare ihop, tänker på hur jag är under PMS bara... Alla borde iaf hålla sig på avstånd haha!

Nederlag igen

Jag bryr mig inte om jag inte får platt mage efter graviditeten.

Jag bryr mig inte om mina bröst ser ut som taxöron efter amningen.

Jag bryr mig inte om jag får bristningar över hela kroppen.

Jag vill bara bli gravid.
Och det hände inte denna gången heller. Nu är jag inte inom det "normala" längre, utan jag är enligt läkare i Danmark oförklarligt barnlös. Nästa steg är hormoner, inget jag ser fram emot alls. Det blir ganska lätt att man hamnar i en svacka. Jag ska ta julen med ro och se fram emot årsskiftet, då nästa omgång står för dörren.

Negativt

Helt blankt är det i rutan där det efterlängtade strecket skulle ha dykt upp. Tårarna dröjer inte länge på sig.


Detta blir en dålig dag. Igen.

Testgalning

Ja det är väl det minsta man kan säga om mig nu. Jag börjar närma mig den ökända BIM och kroppen är i uppror. Illamående, molvärk i mage och rygg, och ömma bröst.
När jag vaknade 5.30 imorse av illamående bestämde jag mig för att testa. Det såg ut som att testet inte funkade så jag gick och lade mig igen. När jag gick upp kl 7 såg jag att teststrecket var relativt starkt. Men man får ju inte avläsa test så sent.

Tankarna kommer ju igång direkt. Att det faktiskt lyckades denna gången, och att jag äntligen ska få ge min läkare lite goda nyheter. Nyfiken som man är så testade jag ikväll också. Då blev det negativt. Såklart.

Nu kommer de jobbiga tankarna igen. Man är ömsom hoppfull, ömsom ledsen.

Imorgon hoppas jag få mitt svar. Är bara så rädd att det blir negativt. Då kommer kraschen snart igen.

Avundsjuka

Jag har reflekterat lite över det med avundsjuka. Läser ofta om kvinnor som inte kan se andra gravida kvinnor, eller gå förbi barnvagnsaffärer, utan att bli ledsna.

Jag känner oftast avundsjuka när det är folk i min närhet som berättar att de är gravida. Och det är väldigt svårt, för det är personer jag verkligen unnar en graviditet och som är så värda det. Men det kan göra ont i själen. Jag behöver någon dag att smälta det, sedan är jag enbart glad för deras skull.

När jag ser gravida kvinnor på stan, eller de som går med barnvagn känner jag dock ingenting. Och jag tror det beror på att jag inte vill ha deras barn - jag vill ha mitt eget barn.

Vad är då skillnaden för mig? Jag tror jag är känslomässigt involverad i de personer i min närhet och jag kan föreställa mig i deras skor. De får vara med om något som jag inte fått ännu, och som jag inte vet om jag kommer få uppleva. Och jag får se dem gå igenom det.

Det är mina egna demoner som jag måste ta itu med, även om jag inte tycker jag nått botten ännu. Jag älskar mina kompisars och släktingars barn, de ger mig energi och så mycket glädje att jag aldrig någonsin hade velat vara utan dem! Men jag vill gärna ha en själv, tack.

I ett hav av olika kliniker

Vilken klinik ska man välja?
I grunden måste man nog känna efter själv. Men för mig hjälpte det att läsa på mycket och jämföra.

Det finns för det första två olika typer av kliniker: barnmorskekliniker och läkarkliniker. De mest kända i Sverige, tex Storkkliniken är en barnmorskeklinik. Läkarklinikerna öppnades nyligen även för svenskar och andra som inte kommer från Danmark.

Barnmorskeklinikerna specialiserar sig oftast på inseminationer, och man kan välja mellan anonym och öppen donator. På läkarkliniker kan man endast få anonym donator. Med öppen donator betyder det att barnet kan få träffa sin biologiska "pappa" när den är 18. Läkarklinikerna är ofta betydligt billigare, plus att man får möta en läkare som ofta gör ultraljud och andra bedömningar i samband med insemination.

Jag har valt att genomföra mina inseminationer på en läkarklinik i Helsingör, efter att ha läst om nästan alla fertilitetskliniker i Danmark. Jag lyckades få tag i en go tjej som varit där förut, och efter att hon berättat om sina erfarenheter var valet rätt givet för mig.

Jag har fått en underbar läkare som hjälper mig med alla mina frågor och bekymmer. Så långt sträcker sig mina erfarenheter, och det är säkert många som får lika bra bemötande på andra kliniker, vare sig det är läkare eller barnmorskor.

Dock finner jag trygghet i det att han gör ett VUL vid varje insemination. Jag har ännu inte funnit en gynekolog i Sverige som vill eller kan hjälpa mig med det. Det är ett bekymmer mindre för mig, på en resa som är mentalt jobbig som den är.


Angående valet om öppen eller anonym donator... Ja det är en diskussion vi får ta en annan dag!

De långa dagarna till BIM

BIM. De tre avgörande bokstäverna. Beräknad Inte Mens.
Denna dag är den 17/11 för mig, och det är en mindre evighet dit. Det är en tungt laddad dag, som tyvärr har en större betydelse än jag önskar att den hade. Samtidigt som man längtar dit, är det även så väldigt läskigt. Det är dagen då jag antingen blir väldigt glad eller väldigt ledsen.

Imorgon har det gått en vecka sen insemination nr 3. En vecka där dagarna släpat sig fram, och nu är det en hel vecka kvar. Är glad över att mina kollegor vet så jag har någon att klaga hos om dagarna...

Och det är 14 dagar av konstanta funderingar. Är brösten inte lite ömma ändå? Mår jag inte lite illa nu? Är jag inte väldigt trött just nu?
Man blir ju knäpp! Trött är jag ju i princip alltid på hösten. Och det är väl klart att brösten blir ömma när man klämmer på dem stup i kvarten för att se om de är ömma. Och jag borde kanske inte ätit den där påsen godis efter middagen...

Ska försöka hålla mig sysselsatt, men det är inte så enkelt. För det mesta håller jag mig ju sysselsatt genom att läsa och skriva om just detta.

En vecka. 7 dagar. 168 timmar. Ge.mig.styrka.

Att berätta för andra

Hur berättar man för andra att man försöker bli gravid som ensamstående? Och hur reagerar de? Det är frågor som kommer ganska fort efter beslutet att åka till Danmark. Vem ska man berätta det först för?

För mig var det rätt självklart att mamma och pappa fick veta först. Vi har en nära kontakt och jag pratar med mamma varje dag. Vid en middag en sommarkväll var det dags. Försökte lite trevande nära mig ämnet, och till slut sa jag det. Första reaktionen var nog lite förvånat men sen blev de faktiskt väldigt glada för min skull! Det var den första stenen som föll från mina axlar.

Sedan har jag valt att berätta för ett fåtal utvalda vänner och kollegor som jag litar på helhjärtat och reaktionen var uteslutande positiv. Kanske är det så att programmen Barn till varje pris på SVT och Drömmen om ett barn på TV3 hjälpt till lite med att öka förståelsen. Det tackar jag för.

Jag tror att man måste känna efter själv. Jag är en sån som gärna delar med mig av hur jag känner i andra situationer, och kan inte hålla tyst om detta. Dessutom blir flera kollegor direkt berörda när jag inte är på plats. Inte så kul att behöva ljuga för dem.

Jag har faktiskt funnit ett stort stöd hos min chef. Det var en av de personer jag var mest nervös över att berätta för. Antingen skulle det bli bra, eller gå käpprätt åt helvete. Jag är relativt ny där jag sitter nu, även om jag jobbat i företaget några år. Och jag vill ju komma längre och längre i min karriär. Detta kunde ruinera det. Men jag kände samtidigt att det vore helt fel att smyga med det. Så dagen innan ägglossningstestet slog om för första gången berättade jag det för chefen, och man kan inte önska sig en bättre reaktion. Har hennes fulla stöd och kan också prata om det som händer. Det känns verkligen som en jättestor trygghet.

Jag kan bara konstatera att jag har haft oändlig tur och har ett stort stöd i ryggen. Nu är det nog ett 20-tal som vet och jag är otroligt tacksam för dem. För mig känns det viktigt att jag inte behöver hålla dessa tankar inom mig varje dag.

Önskan om ett barn

När jag var liten var det självklart att man skulle hitta en man, skaffa ett hus och få barn. Så har det alltid varit. När jag var 18 år sa jag att om 10 år vill jag ha allt det där. Och det var så naturligt.

Under dessa 10 år hann jag med det jag hade tänkt jag skulle. Flyttade utomlands tre gånger, pluggade och levde livet. Jag ångrar inte en dag i mitt liv. Jag har fått se mycket av det jag önskar och träffat helt fantastiska personer längs med vägen.

Men jag träffade aldrig den där mannen. Snubblade och föll några gånger, men när jag reste mig stod jag återigen ensam. Och det var liksom inte riktigt mig emot. Jag har alltid varit en ensamvarg, har alltid gjort saker på egen hand. När jag vill något så gör jag allt för att det ska hända, och förlitar mig inte på att någon annan ska fixa det åt mig.

Men barnlängtan består. Klockan tickar och jag vill inte en dag inse att det är för sent. Därför kom beslutet att fortsätta denna resan på egen hand. Hade läst lite om det innan så det var ju inte helt främmande att åka till Danmark. Mitt liv är stabilt och jag har ett brett kontaktnät runt omkring mig. Nu är det dags för att välkomna en ny liten varelse i mitt liv. Om det bara inte vore så förbenat svårt...

Den långa väntan

Mitt första inlägg i bloggen blir strax efter försök nr 3.

Det tog mig ett tag att bestämma mig för att skriva ner min resa i en blogg. Därför blir mitt första inlägg en liten bakgrundshistoria.

Efter flera år utav barnlängtan men den kända väntan på "den rätte" drog ut på tiden. En dag tänkte jag efter om det verkligen var mannen jag letade efter, eller fadern till mitt barn. När svaret blev det senare bestämde jag mig för att sluta leta och göra som jag så ofta gjort i mitt liv, lösa saken på egen hand. Fler tankar om detta kommer i framtida inlägg.

Det gick ganska fort från det att jag bestämde mig, tills dess att jag åkte till Danmark första gången. Jag hade lite flyt och fick igång cykeln snabbt efter p-pillerstopp. Jag slutade med p-piller den 17 juli och åkte till min första inseminering den 1 september. Livet lekte och allt kändes så himla fint! Men det var mycket tidsbegränsat.

Den 14 september kom mensen. Jag var totalt nedslagen och det tog flera dagar innan jag mådde lite bättre och vågade se framåt. Jag trodde aldrig jag skulle ta det så hårt men blev överrumplad av mina känslor. Men oddsen för att det funkar direkt är höga, och jag började se fram emot gång nr 2.

Gång nr 2 skedde efter ännu en lång väntan. Trodde det inte skulle bli någon ägglossning men när jag förlikat mig med det dök den såklart upp! Den 3 oktober tog jag färjan över till Danmark igen, denna gången för en "dejt" med en ny donator.

Ett plus på testet den 15 oktober gjorde mig förväntansfull, men jag vågade inte lita på det helt. Med rätta, för två dagar senare kom mensen igen. Denna gången kunde jag dock kontrollera känslorna lite bättre och jag beslutade mig ganska omgående för ett försök till i år.

Nu sitter jag här, i torsdags den 3/11 åkte jag igen till Danmark och fick tillbaka min första donator. För att maximera chanserna åkte jag även igår fredag. Och nu sitter jag här, och försöker sysselsätta mig själv för att ta bort tankarna om det hela. Visst hoppas jag, men jag förväntar mig inte mycket. Det enda som oroar mig är framtiden. '

Hur många gånger måste jag försöka för att få min efterlängtade lilla ärta??