Jag har inte glömt er...

Men jag är helt upptagen av flytten just nu.

Jag återkommer om några dagar med en lägesrapport och framtidsförhoppningar!

Önskar er en skön helg, och att ni inte måste kånka rundor som jag...

Back again

Nej, jag kan inte stänga ner eller sluta skriva.

Anledningen till min senaste frånvaro har dels varit för att fundera på bloggens öde, och dels för att jag flyttar för fulla rör.

Varje lediga stund spenderas åt att packa lådor, bära lådor, tömma lådor. Och däremellan jobb nån gång då och då ;)
Men snart är det inte allt för långt kvar tills själva storflytten! Ser fram emot att mysa in nya lägenheten... Men hur ska jag klara mig utan ett badkar?

Sen önskar jag att vissa känslomässiga saker klarnar. Jag gillar inte ovissheten.
Så om du som inte ska läsa, läser detta... det handlar om dig ;)

Nedstämd

Ja jag vet att Internet är öppet för alla. Och att jag tar en risk att någon i min närhet läser bloggen eftersom den ligger öppen för allmänheten.

Jag har försökt vara så pass anonym att man inte med säkerhet kunnat identifiera mig. Men tji fick jag.

Nu känns det som att någon jag känner har läst min dagbok. Jag har använt bloggen för att ventilera, att berätta min historia och för att tjejer i samma situation som jag ska veta att de inte är ensamma.

Som ni förstått så finns det någon i min närhet som länkat denna bloggen till mitt "verkliga" jag, och frågat mig om det. Det man inte vet har man inte ont av känns väldigt tydligt just nu.

Jag vill inte stänga bloggen, och jag vill ogärna låsa den så man måste begära lösenord. Jag vill att mina läsare ska få vara anonyma om de vill vara det.

Jag ska grubbla lite, fundera en massa, och hålla bloggen öppen tills vidare. Det gör mig lite ledsen då denna bloggen är viktig för mig, och till stor del just för att det varit en outlet för mina känslor.


Är det så att jag redigerat/tagit bort något som ni kommenterat så är det inte personligt mot er, utan för att det innehållit information jag inte vill dela av mig med till min direkta närhet.

Väntan igen

Denna väntan är helt olidlig. Jag är ur gängorna och det blir inte bättre av att jag vet att jag ska hoppa över två ägglossningar.

Jag har inget vettigt att skriva, tankarna är tomma och tröttsamma.

Flytten står stilla känns det som. Jag har så många saker!
Det är lika bra att inse att det inte blir någon vila de närmsta veckorna. Man borde typ äta sallad bara och gå ner typ 15 kilo.


Nja, jag orkar knappt tänka.

*redigerat då min anonymitet röjts

Ja det är bittert

Att än en gång inse att det inte lyckats. Att in till sista sekunden hoppas på att det finns ett litet hjärta som slår, och sedan bli så väldigt varse om att det inte är och aldrig har varit så.

Igen igen igen. Det är som en hackig skiva som upprepar sig gång på gång. Jag tillåter mig själv att vara bitter nu. Jag vet att det kommer ändras snart. Men folk i min närhet måste seriöst sluta producera bebisar på löpande band nu. Det eller ge mig en. (Oroa er inte, det är bitterheten som talar och jag menar det inte. Typ.)


Nästa försök blir när jag har startat om. När jag har ny lägenhet och allt är fräscht och bra. Inte för att jag har några förhoppningar alls längre.

Dagen D

Tror jag gick på toa 20 gånger på jobb idag. Bytte toaletter då och då så att folk inte trodde jag var magsjuk eller nåt.


Ingen mens.


Köpte tester med mig hem och tog ett. Negativt såklart. Är så trött. Jobbet är hårt och detta hjälper inte. Alla symtom har försvunnit och menshuvudvärken har kommit så det är en tidsfråga.

Jag får se framåt. I maj försöker jag igen. Om jag kan hålla mig så länge.

Dagen före...

... idag är jag fortfarande "gravid". Dvs än har inte mensen kommit för att bevisa att så inte är fallet. Så hoppet finns ju kvar trots det negativa testet igår.
Vissa symtom har åter kommit idag, men det kan lika gärna vara pms. Imorgon vet jag. På gott och ont. Självklart kommer jag inte bli förvånad när mensen kommer, jag är beredd på detta. Och jobbet håller mig sysselsatt under tiden, det känns bra.


Men självklart självklart hoppas jag ju. Även om jag inte tror.

Svag som man är

Testade såklart fast jag sa att jag inte skulle förrän på BIM.


Det var såklart negativt.


Jag blir så trött...

Tre dagar kvar...

...och jag kommer bli grymt besviken på min kropp om det inte tagit sig denna gången. För isåfall är jag totalt inbillningssjuk, och min kropp kan inte litas på. Jag har haft en magkänsla att det inte tagit sig, men man hoppas ju ändå, och hoppet verkar skapa symtom.

Frustration!

Nu börjar det närma sig...

Nycklarna till nya lägenheten är i tryggt förvar hos mig, och flytten börjar närma sig! Har varit där två turer idag med saker som jag packat sedan innan, men det ekar tomt. Längtar efter att se mina möbler på plats och gå runt i lägenheten med en kopp kaffe och bara njuta.
Funderar dock på att måla om i vardagsrummet. Där är fina nya tapeter i grått, men mina möbler går i brunt och det passar inget vidare. Orkar jag det?

Och ja, just det, så är det mindre än 4 dagar till BIM ;) Men jag är ganska övertygad om att det inte gått denna gången heller. Ägget hade ju släppt och läkaren kunde inte längre se det. Utgångsläget är inte så bra, och mina symtom är de vanliga som jag haft när jag inte lyckats de förra gångerna.

Jag blev på gränsen till bitter häromdagen när en vän annonserade sin graviditet. Det är jobbigt när det är nära. Jag är självklart glad för hennes skull, men jag är ledsen för min egna skull. Bitterfitta kanske? Må hända, men man kan inte vara på topp alltid. Det är kanske för att jag kan identifiera mig med hennes känslor, och så faller man ner på marken och inser att det är inte jag, och det är orättvist.

Jag vill också.


(vadå emotionell bergochdalbana?)