Musik i mitt hjärta

Ibland kommer det ut låtar som beskriver det man känner perfekt. Och de går rakt in i hjärtat. Jag kan lyssna på dessa låtar och känna tårarna rulla. Jag har dessutom haft turen att höra vissa av dem live. En speciell låt har gjort väldigt mycket för mig, lyft mig i tider då det varit extra jobbigt.

What if av och med Cookies N Beans:

When time goes by in a disarray
And thoughts collide every step of the way
It’s hard to stand your ground again
When you feel you’re being betrayed

You need someone that can point the way
To lead you past all the shades of grey
To show you where you need to be
The means to save the day

Ohh-oh, I don’t know how it feels to always wanna run
And I don’t know what it means to be dying just to live

What if you were left with a stone cold heart?
And you were all alone, just fallin’ apart?
Would you rise again? Would you rise again?
What if hope was lost for a hundred days?
And you feel your life was just slippin’ away?
Would you rise again? Would you rise again?
What if?

plus minus noll

Att deppa och vara glad på samma gång:

Lycka är att bära en liten pojke på några månader i så många timmar att det sen gör ont i armen när man skriver sin blogg. Att känna hans tyngd när han sover totalt avslappnad i ens armar. Att lukta på hans huvud när han är sådär sov-varm.
Jag är lyckligt lottad som har vänner som lånar ut sina bebisar till mig ibland. Hoppas bebishormonerna väcks till liv ordentligt.

Ännu en väninna annonserade sin graviditet idag. Det är två på två dagar.

Och det är väl självklart att en man kommer klampandes in i min lilla bubbla när jag inte letar efter någon. Och det är väl självklart att han är min typ. Och det är väl självklart att jag snabbt hittar känslor. Och det är väl självklart att han inte är ute efter samma sak som jag.

Han vet vad jag gör, han vet varför jag åker till Danmark. Jag uttalade snabbt att jag inte vill ha ett förhållande just nu. Det vill jag ju inte heller. Så vi pratar om livet, om hur vi vill ha det, och hur vi vill att framtiden ska se ut. Då kommer det. Leendet när jag ser att han är där. Pirret i magen. Kanske endast önsketänkande men förmodligen inte.

Han uttalade också snabbt att han inte är redo för att träffa någon nu, att han vill vara singel och göra saker han vill. Det var då vi både blev bekväma med varandra. Men det var då jag gjorde misstaget att låta känslorna växa.

Ge mig styrka att inte falla. Jag orkar inte med två besvikelser i mitt liv.

Skenet bedrar

Då har ytterligare en i min bekantskapskrets blivit gravid. Nu är jag snart kvar som den enda utan barn. Det är verkligen bitterljuvt, för jag är så glad för deras skull men det gör ont i hjärtat av ren och skär avundsjuka.

Det är just i stunden som man får reda på det som det känns som värst. Just då när man ska verka som gladast. Man blir rätt bra på skådespeleri när man är på denna bebisresan... Min reaktion blir verkligen märklig, i stil med "ni måste skoja med mig" för det känns nästan lite overkligt. Att just ALLA blir gravida.

När avundsjukan har lagt sig någon dag senare är jag enbart glad för deras skull. Det är ju ändå inte min bebis hon bär på. Och när bebisen väl kommer så är det bara positiva tankar. Mina vänner vet hur mycket jag avgudar barn och är känd i kretsen som the baby whisperer... Och jag tar väldigt gärna mig an de små, de får dock stå ut med en massa gos. Men nu vill jag faktiskt ha en egen, och nu vill jag faktiskt vara nästa person som säger att jag är gravid. Så om ni där ute bara vill lugna ner er lite på babyfronten. Ok?

Pauspanik & julefrid

Det är första advent på söndag och julkänslorna börjar infinna sig. Nu är det paus i inseminationsförsöken fram till efter årsskiftet. Lite jobbigt är det att hoppa över en, eventuellt två ägglossningar, men jag tror det är bra för mig och min kropp att få lite vila. Även om det känns panikartat ibland... Tänk om detta var ägglossningen då "det" skulle hänt? Men man måste tillåta sig att slappna av och leva lite. Och för att vara helt ärlig så ska det bli skönt att räkna dagar.

Jag ska njuta av sista julen i denna lägenheten, då jag flyttar till en större lägenhet i april. Med ett rum för en bebis om det vill sig. Jag kommer dock sakna min lägenhet jag har idag, trots dess brister. Jag har fixat och donat så den ser ut precis så som jag vill ha det. Men min nya lägenhet kommer att präglas av mig även om den inte är i lika stort renoveringsbehov. Jag ser fram emot att slippa insynen från de andra grannarna och att slippa bo på tredje våningen utan hiss, och att kunna ha tvättmaskin uppe i lägenheten!

Imorgon är det den obligatoriska torsdagsmyslunchen med mina fina kollegor. Är jag väldigt knasig som tänker på vad jag ska äta redan nu??

Falska positiva tester

Jag måste slå något rekord i detta. Förra gången fick jag ett "positivt" Clearblue-test. Denna gången lyckades jag få ett tydligt streck på ett DocMorris-test (detta var dock efter avläsningstiden så jag får väl skylla mig själv) och ett tunt tunt streck på ett test från Testlagret. Helt otroligt, jag kan inte lita på något!

Hoppet lever flera dagar efter negativt besked. Kanske jag blir en av de som plussar först efter blödning? Såklart är det inte så. Till slut måste jag se bort från det sista hopp jag har och inse hur läget är. Dvs samma läge som innan inseminationen.

Nu blir det en inseminationspaus över jul och nästa gång blir eventuellt i början av januari. Ska bli skönt att slippa detta 14-dagarsliv jag lever just nu. 14 dagar till nästa ägglossning (eller ja snarare 19 dagar tydligen), och sen 14 dagar till testdagen. Och sen om igen och igen.

Är lite mer uppgiven denna gången än de föregående försöken. Jag skulle ju ha lyckats nu. Men mailade läkaren och vi kör på ostimulerat en gång till och det tycker jag känns väldigt skönt. Hormoner och jag går nog inget vidare ihop, tänker på hur jag är under PMS bara... Alla borde iaf hålla sig på avstånd haha!

Nederlag igen

Jag bryr mig inte om jag inte får platt mage efter graviditeten.

Jag bryr mig inte om mina bröst ser ut som taxöron efter amningen.

Jag bryr mig inte om jag får bristningar över hela kroppen.

Jag vill bara bli gravid.
Och det hände inte denna gången heller. Nu är jag inte inom det "normala" längre, utan jag är enligt läkare i Danmark oförklarligt barnlös. Nästa steg är hormoner, inget jag ser fram emot alls. Det blir ganska lätt att man hamnar i en svacka. Jag ska ta julen med ro och se fram emot årsskiftet, då nästa omgång står för dörren.

Negativt

Helt blankt är det i rutan där det efterlängtade strecket skulle ha dykt upp. Tårarna dröjer inte länge på sig.


Detta blir en dålig dag. Igen.

Testgalning

Ja det är väl det minsta man kan säga om mig nu. Jag börjar närma mig den ökända BIM och kroppen är i uppror. Illamående, molvärk i mage och rygg, och ömma bröst.
När jag vaknade 5.30 imorse av illamående bestämde jag mig för att testa. Det såg ut som att testet inte funkade så jag gick och lade mig igen. När jag gick upp kl 7 såg jag att teststrecket var relativt starkt. Men man får ju inte avläsa test så sent.

Tankarna kommer ju igång direkt. Att det faktiskt lyckades denna gången, och att jag äntligen ska få ge min läkare lite goda nyheter. Nyfiken som man är så testade jag ikväll också. Då blev det negativt. Såklart.

Nu kommer de jobbiga tankarna igen. Man är ömsom hoppfull, ömsom ledsen.

Imorgon hoppas jag få mitt svar. Är bara så rädd att det blir negativt. Då kommer kraschen snart igen.

Avundsjuka

Jag har reflekterat lite över det med avundsjuka. Läser ofta om kvinnor som inte kan se andra gravida kvinnor, eller gå förbi barnvagnsaffärer, utan att bli ledsna.

Jag känner oftast avundsjuka när det är folk i min närhet som berättar att de är gravida. Och det är väldigt svårt, för det är personer jag verkligen unnar en graviditet och som är så värda det. Men det kan göra ont i själen. Jag behöver någon dag att smälta det, sedan är jag enbart glad för deras skull.

När jag ser gravida kvinnor på stan, eller de som går med barnvagn känner jag dock ingenting. Och jag tror det beror på att jag inte vill ha deras barn - jag vill ha mitt eget barn.

Vad är då skillnaden för mig? Jag tror jag är känslomässigt involverad i de personer i min närhet och jag kan föreställa mig i deras skor. De får vara med om något som jag inte fått ännu, och som jag inte vet om jag kommer få uppleva. Och jag får se dem gå igenom det.

Det är mina egna demoner som jag måste ta itu med, även om jag inte tycker jag nått botten ännu. Jag älskar mina kompisars och släktingars barn, de ger mig energi och så mycket glädje att jag aldrig någonsin hade velat vara utan dem! Men jag vill gärna ha en själv, tack.

I ett hav av olika kliniker

Vilken klinik ska man välja?
I grunden måste man nog känna efter själv. Men för mig hjälpte det att läsa på mycket och jämföra.

Det finns för det första två olika typer av kliniker: barnmorskekliniker och läkarkliniker. De mest kända i Sverige, tex Storkkliniken är en barnmorskeklinik. Läkarklinikerna öppnades nyligen även för svenskar och andra som inte kommer från Danmark.

Barnmorskeklinikerna specialiserar sig oftast på inseminationer, och man kan välja mellan anonym och öppen donator. På läkarkliniker kan man endast få anonym donator. Med öppen donator betyder det att barnet kan få träffa sin biologiska "pappa" när den är 18. Läkarklinikerna är ofta betydligt billigare, plus att man får möta en läkare som ofta gör ultraljud och andra bedömningar i samband med insemination.

Jag har valt att genomföra mina inseminationer på en läkarklinik i Helsingör, efter att ha läst om nästan alla fertilitetskliniker i Danmark. Jag lyckades få tag i en go tjej som varit där förut, och efter att hon berättat om sina erfarenheter var valet rätt givet för mig.

Jag har fått en underbar läkare som hjälper mig med alla mina frågor och bekymmer. Så långt sträcker sig mina erfarenheter, och det är säkert många som får lika bra bemötande på andra kliniker, vare sig det är läkare eller barnmorskor.

Dock finner jag trygghet i det att han gör ett VUL vid varje insemination. Jag har ännu inte funnit en gynekolog i Sverige som vill eller kan hjälpa mig med det. Det är ett bekymmer mindre för mig, på en resa som är mentalt jobbig som den är.


Angående valet om öppen eller anonym donator... Ja det är en diskussion vi får ta en annan dag!

De långa dagarna till BIM

BIM. De tre avgörande bokstäverna. Beräknad Inte Mens.
Denna dag är den 17/11 för mig, och det är en mindre evighet dit. Det är en tungt laddad dag, som tyvärr har en större betydelse än jag önskar att den hade. Samtidigt som man längtar dit, är det även så väldigt läskigt. Det är dagen då jag antingen blir väldigt glad eller väldigt ledsen.

Imorgon har det gått en vecka sen insemination nr 3. En vecka där dagarna släpat sig fram, och nu är det en hel vecka kvar. Är glad över att mina kollegor vet så jag har någon att klaga hos om dagarna...

Och det är 14 dagar av konstanta funderingar. Är brösten inte lite ömma ändå? Mår jag inte lite illa nu? Är jag inte väldigt trött just nu?
Man blir ju knäpp! Trött är jag ju i princip alltid på hösten. Och det är väl klart att brösten blir ömma när man klämmer på dem stup i kvarten för att se om de är ömma. Och jag borde kanske inte ätit den där påsen godis efter middagen...

Ska försöka hålla mig sysselsatt, men det är inte så enkelt. För det mesta håller jag mig ju sysselsatt genom att läsa och skriva om just detta.

En vecka. 7 dagar. 168 timmar. Ge.mig.styrka.

Att berätta för andra

Hur berättar man för andra att man försöker bli gravid som ensamstående? Och hur reagerar de? Det är frågor som kommer ganska fort efter beslutet att åka till Danmark. Vem ska man berätta det först för?

För mig var det rätt självklart att mamma och pappa fick veta först. Vi har en nära kontakt och jag pratar med mamma varje dag. Vid en middag en sommarkväll var det dags. Försökte lite trevande nära mig ämnet, och till slut sa jag det. Första reaktionen var nog lite förvånat men sen blev de faktiskt väldigt glada för min skull! Det var den första stenen som föll från mina axlar.

Sedan har jag valt att berätta för ett fåtal utvalda vänner och kollegor som jag litar på helhjärtat och reaktionen var uteslutande positiv. Kanske är det så att programmen Barn till varje pris på SVT och Drömmen om ett barn på TV3 hjälpt till lite med att öka förståelsen. Det tackar jag för.

Jag tror att man måste känna efter själv. Jag är en sån som gärna delar med mig av hur jag känner i andra situationer, och kan inte hålla tyst om detta. Dessutom blir flera kollegor direkt berörda när jag inte är på plats. Inte så kul att behöva ljuga för dem.

Jag har faktiskt funnit ett stort stöd hos min chef. Det var en av de personer jag var mest nervös över att berätta för. Antingen skulle det bli bra, eller gå käpprätt åt helvete. Jag är relativt ny där jag sitter nu, även om jag jobbat i företaget några år. Och jag vill ju komma längre och längre i min karriär. Detta kunde ruinera det. Men jag kände samtidigt att det vore helt fel att smyga med det. Så dagen innan ägglossningstestet slog om för första gången berättade jag det för chefen, och man kan inte önska sig en bättre reaktion. Har hennes fulla stöd och kan också prata om det som händer. Det känns verkligen som en jättestor trygghet.

Jag kan bara konstatera att jag har haft oändlig tur och har ett stort stöd i ryggen. Nu är det nog ett 20-tal som vet och jag är otroligt tacksam för dem. För mig känns det viktigt att jag inte behöver hålla dessa tankar inom mig varje dag.

Önskan om ett barn

När jag var liten var det självklart att man skulle hitta en man, skaffa ett hus och få barn. Så har det alltid varit. När jag var 18 år sa jag att om 10 år vill jag ha allt det där. Och det var så naturligt.

Under dessa 10 år hann jag med det jag hade tänkt jag skulle. Flyttade utomlands tre gånger, pluggade och levde livet. Jag ångrar inte en dag i mitt liv. Jag har fått se mycket av det jag önskar och träffat helt fantastiska personer längs med vägen.

Men jag träffade aldrig den där mannen. Snubblade och föll några gånger, men när jag reste mig stod jag återigen ensam. Och det var liksom inte riktigt mig emot. Jag har alltid varit en ensamvarg, har alltid gjort saker på egen hand. När jag vill något så gör jag allt för att det ska hända, och förlitar mig inte på att någon annan ska fixa det åt mig.

Men barnlängtan består. Klockan tickar och jag vill inte en dag inse att det är för sent. Därför kom beslutet att fortsätta denna resan på egen hand. Hade läst lite om det innan så det var ju inte helt främmande att åka till Danmark. Mitt liv är stabilt och jag har ett brett kontaktnät runt omkring mig. Nu är det dags för att välkomna en ny liten varelse i mitt liv. Om det bara inte vore så förbenat svårt...

Den långa väntan

Mitt första inlägg i bloggen blir strax efter försök nr 3.

Det tog mig ett tag att bestämma mig för att skriva ner min resa i en blogg. Därför blir mitt första inlägg en liten bakgrundshistoria.

Efter flera år utav barnlängtan men den kända väntan på "den rätte" drog ut på tiden. En dag tänkte jag efter om det verkligen var mannen jag letade efter, eller fadern till mitt barn. När svaret blev det senare bestämde jag mig för att sluta leta och göra som jag så ofta gjort i mitt liv, lösa saken på egen hand. Fler tankar om detta kommer i framtida inlägg.

Det gick ganska fort från det att jag bestämde mig, tills dess att jag åkte till Danmark första gången. Jag hade lite flyt och fick igång cykeln snabbt efter p-pillerstopp. Jag slutade med p-piller den 17 juli och åkte till min första inseminering den 1 september. Livet lekte och allt kändes så himla fint! Men det var mycket tidsbegränsat.

Den 14 september kom mensen. Jag var totalt nedslagen och det tog flera dagar innan jag mådde lite bättre och vågade se framåt. Jag trodde aldrig jag skulle ta det så hårt men blev överrumplad av mina känslor. Men oddsen för att det funkar direkt är höga, och jag började se fram emot gång nr 2.

Gång nr 2 skedde efter ännu en lång väntan. Trodde det inte skulle bli någon ägglossning men när jag förlikat mig med det dök den såklart upp! Den 3 oktober tog jag färjan över till Danmark igen, denna gången för en "dejt" med en ny donator.

Ett plus på testet den 15 oktober gjorde mig förväntansfull, men jag vågade inte lita på det helt. Med rätta, för två dagar senare kom mensen igen. Denna gången kunde jag dock kontrollera känslorna lite bättre och jag beslutade mig ganska omgående för ett försök till i år.

Nu sitter jag här, i torsdags den 3/11 åkte jag igen till Danmark och fick tillbaka min första donator. För att maximera chanserna åkte jag även igår fredag. Och nu sitter jag här, och försöker sysselsätta mig själv för att ta bort tankarna om det hela. Visst hoppas jag, men jag förväntar mig inte mycket. Det enda som oroar mig är framtiden. '

Hur många gånger måste jag försöka för att få min efterlängtade lilla ärta??