Att än en gång inse att det inte lyckats. Att in till sista sekunden hoppas på att det finns ett litet hjärta som slår, och sedan bli så väldigt varse om att det inte är och aldrig har varit så.
Igen igen igen. Det är som en hackig skiva som upprepar sig gång på gång. Jag tillåter mig själv att vara bitter nu. Jag vet att det kommer ändras snart. Men folk i min närhet måste seriöst sluta producera bebisar på löpande band nu. Det eller ge mig en. (Oroa er inte, det är bitterheten som talar och jag menar det inte. Typ.)
Nästa försök blir när jag har startat om. När jag har ny lägenhet och allt är fräscht och bra. Inte för att jag har några förhoppningar alls längre.
Det är bittert jag vet...
SvaraRaderaHar du en plan för hur du går vidare? Jag satte en gräns på 6 inseminationer och sen IVF. Nu blev det sju förvisso och i efterhand kan jag väl säga att sluta på 3 hade varit bättre. Mina ägg gör ju tydligen som de vill... Men iaf.
Har du spolat äggledarna så att du vet att du har passage? Har du kollat FSH/AMH så du vet hur kroppen samarbetar?
Att behöva inse att vägen blir längre än vad man trott är pissjobbigt. Unna dig att gråta, skrika och deppa. Det är ok!
kram