En dålig dag idag

Den känslomässiga bergochdalbanan är inte över bara för att jag har en paus.

Jag står inför ett ganska stort val. Det finns en enkel väg, och en svår. Den lätta är att fortsätta med inseminationerna och klara mig själv, så som tanken var från början. När jag igen är den som står för valen, för varat och icke-varat. Det enda jag inte kan råda över är om inseminationen lyckas eller inte, men den biten kan jag både förstå och bearbeta.

Den svåra vägen är den som kan ge mig mest lycka, men också mest sorg. Och det är att fortsätta med killen. Jag har redan känt mig jätteglad och jätteledsen när det kommer till honom. Jätteglad när det känts som att det är det enda rätta, och det kändes fullt naturligt att lägga dk på hyllan. Jätteledsen när jag insett hur många känslor jag investerat och inte fått samma bemötande i retur. Den smällen kom idag.

Det är inte så att det inte finns en chans för oss. Han vill mer än gärna fortsätta träffa mig. Men känslorna finns inte där än. Så risken för att han en dag kommer och säger att vi bara ska vara vänner är överhängande. Och vågar jag utsätta mig själv för det? Har inte jag varit med om nog i höst?

Jag ger mig alltid in i saker helhjärtat. Om det så är nåt på jobb eller kärlekslivet. Det är tufft när man inte får samma respons... Och säger jag var jag gjort i höst kommer han springa iväg som en gasell med eld i baken.

Jag är så trött. Tårarna föll av en outgrundlig anledning. Jag är inte kär än. Men jag tyckte jävligt synd om mig själv. Kunde inte sluta på nån timme. Men jag tror man får lov att ha sådana dagar ibland. Då allt känns som det skiter sig. Att jag kommer vara ensam resten av mitt liv, med vare sig man, barn eller katt (allergi aaargh). Det känns ju verkligen inspirerande. Not.


Over and out.