Josåatte...

Nu jinxar jag väl det hela totalt. Men jag är så glad att jag nästan spricker!

Och vad är det då som gör mig så glad? Jo, existensen av en pojke. Eller rättare sagt, man. En man i vars närhet jag kan vara mig själv, och, trots att längden på vår bekantskap är kort, det känns som jag känt i flera år. (Ja svammel kommer på köpet ;)

Tänk om TÄNK OM detta kan lyckas?! Jag vågar knappt hoppas... Jag har mött många motgångar de senaste månaderna/halvåret, och det känns som det är dags för lite positivitet. Jag avvaktar gladeligen med inseminationerna om detta går rätt.

Det är tom att jag tycker det är värt risken att bli sårad, något jag var väldigt rädd för innan.

Fast nu går jag händelserna i förväg. Som sagt har väl detta inlägget jinxat allt. Men jag VILL VILL VILL!!!!!

*freakout over*