Hur berättar man för andra att man försöker bli gravid som ensamstående? Och hur reagerar de? Det är frågor som kommer ganska fort efter beslutet att åka till Danmark. Vem ska man berätta det först för?
För mig var det rätt självklart att mamma och pappa fick veta först. Vi har en nära kontakt och jag pratar med mamma varje dag. Vid en middag en sommarkväll var det dags. Försökte lite trevande nära mig ämnet, och till slut sa jag det. Första reaktionen var nog lite förvånat men sen blev de faktiskt väldigt glada för min skull! Det var den första stenen som föll från mina axlar.
Sedan har jag valt att berätta för ett fåtal utvalda vänner och kollegor som jag litar på helhjärtat och reaktionen var uteslutande positiv. Kanske är det så att programmen Barn till varje pris på SVT och Drömmen om ett barn på TV3 hjälpt till lite med att öka förståelsen. Det tackar jag för.
Jag tror att man måste känna efter själv. Jag är en sån som gärna delar med mig av hur jag känner i andra situationer, och kan inte hålla tyst om detta. Dessutom blir flera kollegor direkt berörda när jag inte är på plats. Inte så kul att behöva ljuga för dem.
Jag har faktiskt funnit ett stort stöd hos min chef. Det var en av de personer jag var mest nervös över att berätta för. Antingen skulle det bli bra, eller gå käpprätt åt helvete. Jag är relativt ny där jag sitter nu, även om jag jobbat i företaget några år. Och jag vill ju komma längre och längre i min karriär. Detta kunde ruinera det. Men jag kände samtidigt att det vore helt fel att smyga med det. Så dagen innan ägglossningstestet slog om för första gången berättade jag det för chefen, och man kan inte önska sig en bättre reaktion. Har hennes fulla stöd och kan också prata om det som händer. Det känns verkligen som en jättestor trygghet.
Jag kan bara konstatera att jag har haft oändlig tur och har ett stort stöd i ryggen. Nu är det nog ett 20-tal som vet och jag är otroligt tacksam för dem. För mig känns det viktigt att jag inte behöver hålla dessa tankar inom mig varje dag.
JAg har själv berättat för min mamma ganska nyligen. Det var svårt och nervöst...Min reagerade rätt så bra. Lite besviken för vi inte sagt något men hon visa inte det så direkt iallafall. =) fast jag har ju man som du vet. =) Så det var mer att berätta att man kämpar för glatta livet. =P
SvaraRadera