Mitt första inlägg i bloggen blir strax efter försök nr 3.
Det tog mig ett tag att bestämma mig för att skriva ner min resa i en blogg. Därför blir mitt första inlägg en liten bakgrundshistoria.
Efter flera år utav barnlängtan men den kända väntan på "den rätte" drog ut på tiden. En dag tänkte jag efter om det verkligen var mannen jag letade efter, eller fadern till mitt barn. När svaret blev det senare bestämde jag mig för att sluta leta och göra som jag så ofta gjort i mitt liv, lösa saken på egen hand. Fler tankar om detta kommer i framtida inlägg.
Det gick ganska fort från det att jag bestämde mig, tills dess att jag åkte till Danmark första gången. Jag hade lite flyt och fick igång cykeln snabbt efter p-pillerstopp. Jag slutade med p-piller den 17 juli och åkte till min första inseminering den 1 september. Livet lekte och allt kändes så himla fint! Men det var mycket tidsbegränsat.
Den 14 september kom mensen. Jag var totalt nedslagen och det tog flera dagar innan jag mådde lite bättre och vågade se framåt. Jag trodde aldrig jag skulle ta det så hårt men blev överrumplad av mina känslor. Men oddsen för att det funkar direkt är höga, och jag började se fram emot gång nr 2.
Gång nr 2 skedde efter ännu en lång väntan. Trodde det inte skulle bli någon ägglossning men när jag förlikat mig med det dök den såklart upp! Den 3 oktober tog jag färjan över till Danmark igen, denna gången för en "dejt" med en ny donator.
Ett plus på testet den 15 oktober gjorde mig förväntansfull, men jag vågade inte lita på det helt. Med rätta, för två dagar senare kom mensen igen. Denna gången kunde jag dock kontrollera känslorna lite bättre och jag beslutade mig ganska omgående för ett försök till i år.
Nu sitter jag här, i torsdags den 3/11 åkte jag igen till Danmark och fick tillbaka min första donator. För att maximera chanserna åkte jag även igår fredag. Och nu sitter jag här, och försöker sysselsätta mig själv för att ta bort tankarna om det hela. Visst hoppas jag, men jag förväntar mig inte mycket. Det enda som oroar mig är framtiden. '
Hur många gånger måste jag försöka för att få min efterlängtade lilla ärta??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar