Önskan om ett barn

När jag var liten var det självklart att man skulle hitta en man, skaffa ett hus och få barn. Så har det alltid varit. När jag var 18 år sa jag att om 10 år vill jag ha allt det där. Och det var så naturligt.

Under dessa 10 år hann jag med det jag hade tänkt jag skulle. Flyttade utomlands tre gånger, pluggade och levde livet. Jag ångrar inte en dag i mitt liv. Jag har fått se mycket av det jag önskar och träffat helt fantastiska personer längs med vägen.

Men jag träffade aldrig den där mannen. Snubblade och föll några gånger, men när jag reste mig stod jag återigen ensam. Och det var liksom inte riktigt mig emot. Jag har alltid varit en ensamvarg, har alltid gjort saker på egen hand. När jag vill något så gör jag allt för att det ska hända, och förlitar mig inte på att någon annan ska fixa det åt mig.

Men barnlängtan består. Klockan tickar och jag vill inte en dag inse att det är för sent. Därför kom beslutet att fortsätta denna resan på egen hand. Hade läst lite om det innan så det var ju inte helt främmande att åka till Danmark. Mitt liv är stabilt och jag har ett brett kontaktnät runt omkring mig. Nu är det dags för att välkomna en ny liten varelse i mitt liv. Om det bara inte vore så förbenat svårt...